Är vi verkligen redo?
När jag fick samtalet att vi hade kvalat till Crufts fylldes jag av så många känslor. Glädjeruset av en dröm som skulle gå i uppfyllelse blandat med en del tvivel. Är vi verkligen redo för det här? Kanske ska vi vänta till ett annat år ändå?
Men, framtiden går inte att förutspå. Chansen finns här och nu – så jag tackade ja. Phoenix och jag hade haft ett helt fantastiskt tävlingsår och vårt program var väldigt välarbetat och tryggt. Trots sina ynka 3 år hade Phoenix hunnit samla erfarenhet och självförtroende samtidigt som han är en otroligt stabil och störningstålig hund i grunden. Med det i ryggen var beslutet självklart.
Förbereder och tusen detaljer
När anmälan var mottagen började förberederna. Jag gjorde listor, noteringar, planerade vilken väg vi skulle åka och trippelkollade vaccinationer, avmaskning, krav, regler och restider. Jag gjorde även ett foderbyte eftersom man numera inte får ta in animaliska produkter till Storbritannien sedan de lämnade EU. Undantaget är fiskbaserat torrfoder i oöppnad påse på max 2 kg och tack och lov tog jag reda på det i god tid.
Sen hade vi Phoenix livsviktiga (!!) mjukost som är viktigaste biten i vår startrutin. Gissa om vi fick ta med den till Storbritannien? Svar nej. Inga mejeriprodukter får tas in i landet. Första punkten på to do listan efter ankomst till Birmingham: Hitta mjukost på tub!
Men efter alla dessa förberedelser borde väl resten gå smidigt ? Eller?…
Inför avfärden
När det närmade sig avfärd kändes allting väldigt bra. Phoenix var i väldigt bra form och kändes väldigt fin på träningarna. Nu började vi verkligen känna oss redo och jag längtade verkligen tills det var vår tur att kliva in i arenan och visa vad vi har skapat tillsammans.
Dagen innan vi startade resan var vi hos veterinären för avmaskning. Phoenix lilla systerson Flame skulle följa med som vapendragare så även han hakade på för att få sin tablett.
Veterinären var nyfiken på vart vi skulle och jag berättade om Crufts. Det visade sig att han varit där själv och ställt ut. ”Vi har ju tävlat på Stora Stockholm, så jag tänker att Crufts är lite större men lite likande i alla fall” sa jag. Veterinären kollade på mig som att jag tappat det och svarade ”Nej inte direkt. Crufts är inte ens jämförbart”. Han skrattade.
Oj, så rätt han hade….
Resan
På onsdagen startade vi resan ner mot Tyskland för att första stopp i Lübeck. Med på resan var min kära mamma och största stöttepelare, samt Phoenix och lilla Flame. Med bilen fullpackad och humöret på topp gick första dagen som på dans. Vad var det vi oroade oss för? Detta gick ju som på räls!
Dag två var ungefär fem dagar lång… kändes det som. Det var en lång resa ner mot båten i Holland som natten mellan torsdagen och fredagen skulle ta oss till Harwich i England. Vi hann med några stopp på vägen i ett varmt och soligt Tyskland. Termometern visade 19 grader när vi hittade en fin liten yta att träna lite på. Phoenix kändes pigg och glad och den träning vi lagt ner hade helt klart följt med oss på resan.
Det var först i hamnen i Holland som paniken slog till och humöret som mestadels varit på topp dalade.
”Can I see your visas please?” sa mannen i luckan samtidigt som han bläddrade i våra pass. Våra hjärtan stannade och blodet försvann från ansiktet. ”Can you see the WHAT?!” Panik. Vi blev beordrade att beställa visat online och åka åt sidan sålänge. Det var kolsvart ute, händerna skakade när vi panikslagna försökte få appen vi laddade ner att fungera. Det lyckades tillslut. Sådär, nästa klart…
”Upload a picture of yourself with good lightning on a white, blank background please”…
Vi stod i mörkret på en parkering i Holland… Vi såg ett hus en bit bort med en tänd lampa på husväggen och sprang allt vi hade. Bilderna blev otroligt fula och bakgrunden orange. Ändå godkändes de och med några minuter till godo åkte vi fram till luckan igen samtidigt som vi försökte se ut som att vi inte alls fulgråtit och tappat förståndet helt och hållet. Regeln med visa var ny och började gälla några månader tidigare. Information som jag missat trots månader av förberedelser. När vi äntligen gått ombord och tagit oss till hytten kunde vi pusta ut. Vilken pärs!!
Morgonen efter var vi äntligen framme i England och påbörjade den 3 timmar långa bilresan till Birmingham.
Crufts dag 1
På fredagen, samma dag som vi anlänt med färjan, åkte vi till Crufts för att spana in området och uppleva mässan. Allting var så mycket större än vad vi hade trott och jag förstod nu varför veterinären skrattade åt mig när jag försökte jämföra Stora Stockholm med Crufts. Detta var något helt annat och jag tror verkligen man måste uppleva det I verkligheten för att kunna förstå vidden av det hela.
Vi passade på att shoppa, uppleva miljön och kolla upp vart huvudarenan låg. Tyvärr var arenan fullsatt och vi lyckades inte ta oss in för att kunna spana in tävlingsplanen inför morgondagen. Efter några timmar inne på Crufts slog sedan tröttheten till med full kraft och vi bestämde oss för att åka till hotellet och vila upp oss inför morgondagen.
Tävlingsdagen
På lördagsmorgonen skulle det enligt informationen jag fått finnas möjlighet att träna inne i arenan mellan kl 7-8 OM tillgänglighet fanns. Jag tolkade det som att det inte var säkert att tillgång skulle finnas och isåfall hur länge. Enligt andras erfarenheter från tidigare år tränade alla samtidigt med all rekvisita inne på planen under denna träningstid. Med osäkerheten på eventuell tillgänglighet och hur pass rörigt det skulle vara i åtanke tog jag beslutet att hoppa över träningen och komma dit senare istället. Jag ansåg inte att den eventuella träningen skulle gynna Phoenix ändå. Såhär i efterhand ångrade jag beslutet. Inte för att Phoenix hade behövt det, utan jag själv.
Några timmar innan tävlingen skulle börja anlände vi till arenan och installerade oss i vårt lilla bås vi blivit tilldelade. Ljudnivån var hög och applåderna från publiken dånade. Polishundarna hade sin uppvisning precis innan tävlingen skulle börja och en våg skällande polishundar adderades till den redan höga ljudvolymen.
Phoenix var trots detta vid gott mod. På vägen till arenan hade vi lyckats få tag på den där livsviktiga mjukosten och han smaskade nöjt på den medans jag själv var överstimulerad av alla intryck och ljud.
Jag försökte samla mig och skärpa till mig medan jag framför den stora spegeln i omklädningsrummet lockade håret och bättrade på sminket. Sedan åkte klänningen på och fokuset infann sig.
Det kändes som en evighet innan det var vår tur. Vi var tilldelade startnummer 10 och tiden segade sig fram. När det var vår tur att gå bort till valvet som är ingången till tävlingsplanen började Phoenix ladda upp ordentligt. Precis innan vi skulle få klartecken att gå in på planen fick ekipaget innan oss sina poäng. Denna visade sig sedan vara vinnaren. Ljudet från läktarna går inte att beskriva med ord.. Det var öronbedövande och jag kände hur Phoenix blev orolig och skruvade på sig. Han är en otroligt trygg och miljöstark hund, men ljudet av skrik, visslingar och applåder i denna utsträckning tyckte han faktiskt var obehagligt. Tusen tankar snurrade i huvudet. ”Kan jag verkligen rädda upp det här nu?”
När jag kopplade loss honom och höll i halsbandet sekunderna innan vi fick gå in förvandlades han till en vildhäst och till varje pris skulle ut på konstgräset. När vi sedan fick ok att gå in och jag släppte halsbandet flög han in och gjorde snurr efter snurr efter snurr. ”Herregud, hur ska jag lyckas tygla den här?” tänkte jag där och då.
Det var nu jag önskade att jag hade varit med på träningstiden. För det var nu jag insåg att jag inte visste vart domarna satt. Vi hade ju inte lyckats komma in i arenan dagen innan och jag hade inte haft någon chans efter att spana in planen. Jag som alltid är så förberedd fick plötsligt problemlösa i skarpt läge.
Jag hittade dock snabbt domarna, tog oss till vår startpunkt och vinkade igång musiken. Jag minns inte så mycket mer än att Phoenix och jag dansade fram. Bakgrunden suddades ut och fokuset var bara på Phoenix, musiken och vad vi skulle göra just där och då. Plötsligt var det slut och dånet från publiken fyllde återigen arenan.
Programmet gick väldigt bra. Mycket bättre än vad jag trodde det skulle göra när jag letade domare med en snurrande vildhäst bredvid mig. Vi satte i stort sett allt med undantag för att liten miss. Phoenix energinivå var alldeles lagom och allting flöt på så himla fint. Han var lyhörd och glad. Oron han hade visat innan smälte bort så fort vi kom igång med programmet och han hörde SIN låt i högtalarna. Stoltheten jag kände över Phoenix var obeskrivlig. Att kunna prestera på det sättet under de förutsättningar och omständigheter som rådde var helt otroligt.
Vi slutade på en mycket fin 6:e plats på dryga 27 poäng i ett mycket starkt startfält.
Att landa i upplevelsen
Timmarna och dagarna efter var jag nog lite i chock. Tacksamheten och stoltheten blandades med en obeskrivlig trötthet och förvirring. Vad hade vi precis varit med om? Jag lät säkert inte alls så lycklig och stolt som jag faktiskt var när jag dagarna efter pratade med folk om upplevelsen. Men sanningen är att jag bara behövde landa. I intrycken, glädjen, ruset och upplevelsen.
Hur känner jag nu då, några veckor senare? Jag vill såklart tillbaka!
Med erfarenhet i ryggen och ett mer avancerat program vill vi såklart kliva in på den gröna mattan igen och visa vad vi går för. När ingenting längre är nytt, okänt och överväldigande, träningstiden är gjord och jag faktiskt vet vart domarna sitter så tror jag verkligen att vi kan prestera ännu bättre och att jag kan njuta ännu mer och ta in allting på ett annat sätt.
Jag är så otroligt tacksam att vi fick äran och förtroendet att tävla på Crufts och jag hoppas verkligen vi en vacker dag får chansen igen!
För er som vill uppleva Crufts: Att köra på vänster sida var inte alls lika illa som jag trott och glöm för GUDS SKULL inte ditt visa!
